< Jennys dagbok eller vad gör men egentligen i Västerled?
Jag läser hos andra...
<< Förra veckan   Nästa vecka >>

 

I går var vi riktiga globetrotters... Inte not med att vi var i tre delstater, vi åt också lunch i Stockholm och tog en sväng via Hamburg! Hm. Båda två i New Jersey och båda två ena riktiga hålor :-). Stockholm, NJ finns faktiskt med på kartan, men är ung. så stort att om man nyser när man kör igenom, så har man missat det. Det bestod väl ung. av tio hus, en pizzeria, en vägdiner och en sportaffär:

Stockholm... New Jersey :-)

Inte kan man påstå att det hade nån som helst likhet med vårt "vanliga" Stockholm, men det var väl lite roligt att ha varit där. De hade ganska goda blåbärspannkakor också, och det är ju aldrig helt fel en regnig och rätt trist lördag.

Vi körde sedan vidare genom nordvästra New Jersey, upp till "trestatsröset", en till liten, fast större än Stockholm, ort som heter Port Jervis. Port Jervis ligger precis där New Jersey, New York och Pennsylvania möts i ett hörn och naturligtvis var vi tvugna att ta oss en sväng runt så att vi riktigt åkt igenom alla tre delstaterna, innan vi tog oss genom New York och hemmåt. Många små "byar" hann vi igenom, en del söta och lite pitoreska så där, en del rent förfärliga och bara ångestingivande. Såna där ställen där man känner att allting bara egentligen har dött, bara det att orten självt inte förstått att den är döende. Naturligtvis körde vi lite vilse också, men det hör ju till när vi är ute och kör ;-)... Vad som inte är att rekommendera då, är att den (i det här fallet jag) som inte kan läsa karta, stannar och frågar om vägen. Framför allt inte heller att fråga första bästa hillbilly som kommer knallande. Och FRAMFÖR ALLT inte om han dessutom är jätte full. Dålig kombination, säger jag bara. Fyllot pekade ungefär lite varsom helst på kartan och var mest intresserad av att berätta att han, för lääääängeee sen, faktiskt bott just dit vi försökte åka, varpå han glatt pekar på kartan och talar om för oss att vi är på väg åt fel håll. Jag, som faktiskt för en gångs skull var helt övertygad om att jag hela tiden vetat vart vi var på väg, blev då naturligtvis otroligt förvirrad och nervös och förstår ännu mindre. Så då fick vi stanna och fråga en gång till, varpå personen vi frågade inte heller kunde läsa karta och inte kunde han prata speciellt mycket engelska heller. MEN, han visste faktiskt hur vi skulle åka. Så efter att ett samtal utspelat sig som ung lät som följande:
Jag: So first we make a left, then another left and then a right? Right?
Han: No, no. You make first left at stop sign, then left at stopsign and then right at stoplight. Only one right.
Jag: Ok, left at first stop sign, another left at stop sign (jag börjar typ själv prata cp-engelska) and then right at light?
Han: no, no, right at light
Jag: Yes yes, two lefts and then a right
Han: Hm... no no, left at stop sign, left at stop sign then right...
osv... osv...
kom vi faktiskt rätt!

I dag tog vi oss en sväng in till stan och gick på bio och såg "Road to Perdition". Jag har haft lite dubbla känslor inför den. Å ena sidan är Tom Hanks min absoluta favoritskådespelare och filmen har fått fantastisk kritik, ska vara Oscars-given etc. Å andra sidan har jag hört från folk som sett den, att den inte var speciellt bra utan rätt seg. Men faktiskt, den var bättre än jag väntat mig. Och finstämd. Kanske inte i min absoluta top tio lista, men helt klart sevärd. Kanske hade den mått ännu bättre av att låta tio minuter till hamna på golvet i klipprummet (eller, nu för tiden än väl allting digitalt, så den hade väl hamnat i "papperskorgen" eller nåt). den var emellanåt lite lite utdragen. Men som sagt, helt klart sevärd.

fredag 23 augusti
Äntligen helg (igen)! Inga större äventyr och utflykter är planerade, vilket är rätt skönt. Det finns, hm, som tidigare skrivits, en hel del att ägna sig åt hemma, och skiner solen vill jag gärna vara vid poolen lite (förutsatt att det inte är för varmt!). Och i morgon är det yoga igen... Usch, jag kommer att börja få ångest för den där himla yogan snart. Och inte har jag tränat mig ett enda dugg på att inte andas heller... Men men, jag kan ju knappast bli ovigare än jag var i lördags, så det kan bara bli bättre. Hoppas jag...

Skulle kunna tänka mig att gå på bio också i helgen. Al Paccino har en ny film som haft premiär, som fått rätt bra kritik, och så vill jag se "My big fat greek wedding", som också ska vara roligt. Är helt klart sugen på nånting lättsamt, en komedi. Tyvärr blir det väldigt sällan såna filmer på bio, för jag tycker alltid man blir så besviken och då är det bättre att hyra dem på video. Inte för att de blir bättre bara för att man hyr dem, men det känns väl som lite mindre pengar i sjön...

Liten förklaring också: En fjärp är naturligtvis en ""för-Jennying" av fjärris, dvs fjärrkontroll :-).

torsdag 22 augusti
Hm. Inte blev det mycket städat igår kväll inte... Som sagt, kan man förtränga det så gör man det :-). Jag skjuter glatt upp det till helgen... sen får vi se :-).

Nej inte gick det att städa när man hade köpt hem lite smaskig middag OCH det dessutom var en två-timmars special "Big Brother". Herr Dahlstrand jobbade sent, så det fanns inte en kotte hemma som kunde stoppa mig från att krypa upp i soffan med min middag och min fjärp. Usch. Faktiskt, jag kan få lite dåligt samvete över att jag sitter och tittar på sånt som egentligen är så fantastiskt trivialt som BB, men samtidigt... DET ÄR JU SÅ KUL! I år har de dessutom fått ihop en sån riktig grupp med lismande, beräknande och komplottande att det faktiskt blir riktigt spännande. Alla försöker alliera sig med alla och ljuger varandra friskt rakt upp i ansiktet för att sedan prata skit om varandra bakom ryggen. Jag sitter där i min soffa och känner mig riktigt snäll och alltmer genommesig och helgonlik (eller ska man säga naiv och blåögd?). Jag visste inte att folk kunde bete sig så där... Tänker de inte på sin karma ;-)!??

Det är tredje året som BB går här och jag har, skam att säga, faktiskt sett alla tre säsongerna :-). Fast första året var så tråkigt så man höll på att dö, för alla som det var nåt som helst "go" i, röstades bort jätte tidigt och kvar blev ett hus fullt med folk som för det första var ena såna riktiga tråkmånsar (i alla fall om man ska tänka tv-mässigt då), och bara satt där och typ läste böcker och spelade spel. Och för det andra var de alla jätte kompisar och grät varje gång de var tvugna att rösta ut varandra. Ok, jag förstår att aktivitetsutbudet kanske är något begränsat när man sitter instängd i ett litet hus med en mycket liten tomt, men HUR kul är det att sitta och titta på nån som läser en bok!? Nä... Ska det va, och det ska det ju, så får det lov att vara i alla fall lite intriger och motsättningar, annars blir det ju så tråkigt så tråkigt. Tror inte ens jag såg klart den första säsongen faktiskt och jag minns inte heller vem som vann.

onsdag 21 augusti
Jag är verkligen som en ny människa (nästan) :-). I dag satt vi ute på lunchen, jag och kollegan, på en mysig grekisk/medelhavsinspirerad restaurang och bara njöt av det vackra vädret! Njöt gjorde jag även av maten, en supergod kyckling, kryddad med mycket citron, rosmarin och olivolja, serverad med tsatziki, frissésallad och varma pitabröd. Det var så gott så gott att man kan bli lyrisk för mindre. I alla fall jag. Tänk vad viktigt, och framför allt ROLIGT, det är när man äter nånting nytt, som är både vackert serverat och så där roligt, "nygott". Jag skulle kunna gå hem och laga kyckling och tsatziki till middag :-). Fast då skulle jag säkert bli jätte besviken för att jag inte hade sån där tjusig vedeldad bakugn så att kycklingen smakar lite kol, eller så fina tallrikar eller... Det är helt enkelt jätte svårt att återskapa mat som man ätit på restaurang. Framför allt om man tyckte det var jätte jätte gott. Visst kan det bli gott hemma med, men riktigt samma sak blir det ju inte. Och tur är väl kanske det, för då skulle det ju inte vara så kul att gå ut och äta som det är.

Herr Dahlstrand har inte riktigt samma förtjusning som jag i att gå ut och äta, han tycker mest att det blir dyrt och att vi ändå äter så god mat hemma. Och det smickret tackar man naturligtvis för, men å andra sidan är det ju inte han då som lagar maten hemma, så för honom är det ju egentligen inte så stor skillnad var han äter :-). Bortsett från att han får ta disken hemma då.

Appropå disk och andra "husmorssysslor". Idag borde jag verkligen ta mig samman och gå hem från jobbet tidigt (typ nu) och ägna mig och ett par timmars "plock och städ". Så trist att jag förtränger det oavbrutet, men samtidigt tycker jag inte om när det blir för rotigt, så det är kanske att ta dags i det. Herr Dahlstrands och mitt "smutsseende" skiljer sig, som tidigare noterats, rätt avsevärt, så jag kan heller inte vänta på att han ska ta tag i det, för då blir det aldrig gjort. Hm, nu låter det precis som om jag gift mig med värsta lortgrisen, så är INTE fallet ;-), men vi har väldigt olika syn (rent bokstavligen) på vad som ska plockas och städas. Herr Dahlstrand har viss förkärlek för att ha sin "post och viktiga papper"-samling antingen på bänken i hallen eller på matbordet. Jag tycker det är ok, ETT TAG, sedan tycker jag att papper bör tas om hand eller, ännu hellre, förflyttas till mörka lådor och hörn där de kan få samla damm och glömmas bort i ro och frid. Problemet är definitionerna av "ett tag" resp. "hörn". Maken verkar tycka att ung. ett halvår är ett bra tidsbegrepp, medan jag å min sida verkligen menar "hörn där man glömmer bort saker" när jag pratar om hörn. Detta gör att jag alltid irriterar ihjäl mig på alla papper och saker som ligger på matbordet, varpå jag städar bort dem så att maken (eller jag, för den delen) aldrig mer hittar dem. Varpå han blir irriterad och vansinnig. Denna lösning fungerar alldeles utmärkt; Vi blir båda arga och vansinniga :-). På varandra, ingen mer än den andra. Sann demokrati råder i det Dahlstrandska hushållet!

tisdag 20 augusti
Det har regnat! Kors i alla tak och skyskrapor. Vaknade i morse till smattrandet på rutorna och det var sååå välkommet! Temperaturen sjönk även den och nu skiner solen, det är torrt och framför allt behagligt! Det är så att man nästan kan vara människa igen :-).

Nu skulle det bara vara lite helg också och inte tisdag... Då vore lyckan nästan fullkomlig. Men det är i alla fall onsdag i morgon och det betyder ju halva veckan avklarad. Man ska inte klaga. Det kunde ha varit värre, man kunde ha jobbat 7-dagars vecka och då hade man ALDRIG fått helg.

I bland tänker jag på det, hur svårt det egentligen är att leva i nuet. I alla fall jag längtar alltid till nånting som ska hända. Det kan vara om två månader eller en timme, men resultatet blir ju att man skyndar igenom nuet mot framtiden. Och sedan tycker man att tiden går så fort. Det gör den, men kanske skulle det inte störa lika mycket om man verkligen såg till att leva i varje dag, istället för att se frammåt så mycket. Det är svårt. Det kräver ju att man njuter lika mycket av enformig vardag, som av roliga, speciella händelser och det känns det ju som att man inte gör. Men ibland känner jag att jag bara kan stanna upp och VARA i precis den minut livet befinner sig i. Även om det just inte händer nånting speciellt den minuten. För när det där speciella händer, ja då går ju tiden ÄNNU fortare och det är ÄNNU svårare att hinna bara vara. Man planerar alltid för någonting som ska hända och sedan när det händer, ja då har man så fullt upp av att det händer att man har svårt att ta vara på den stunden som man längtat till.

Så. Jag ska sluta längta till hösten och försöka ta vara på att minnas sensommaren istället. Ok att det är varmt och äckligt, men det är ju också ett minne. Om ett par år sitter man där och säger att "ja, tänk sommaren 2002, det var då det var så varmt. Tänk vad härligt och nu vara regnar det". Typ. Och då kan det ju vara användbart att plocka fram ett eller annat svett-minne att bryta av nostalgin med; som att det inte gick att vara ute, att man blev svettig bara av att gå till tunnelbanan på morgonen och hur trött man var på värme.

måndag 19 augusti
Lunch. För det mesta köper vi med oss mat att äta på kontoret på någon av de miljontals "delis" som det vimlar av i New York. De allra flesta delisar har en manuel beställning av smörgåsar, hamburgare och sallad, samt en "buffé" bestående av varm och kall mat som man får plocka till sig av och som sedan vägs och betalas per vikt. Det är rätt smart, för det finns nästan alltid nånting för alla smaker. Alltifrån kinamat till tonfisksallad, köttbullar och frukt. Är man smart väljer man sig ett tema för dagen, kanske köttbullar och potatismos och lite sallad. Är man som jag blir det nästan alltid lite av varje i en salig blandning. Det gör att man emellanåt tröttnar förfärligt på maten, eftersom allting alltid smakar mer eller mindre likadant. Men är man ambivalent och inte kan välja, så är man. Fast sushi och tex räkor och andra skaldjur äter jag inte, det känns lite som att utmana ödet.

Såklart har vi också våra favoritställen. Claes och jag brukar ses och äta lunch på vad vi kallar "vår deli på 48 gatan" -att det säkert sedan ligger femtielva andra delisar på 48:e, ja det spelar ingen roll. "Vårt" deli är jättelikt. De har inte bara smörgåsar och den obligatoriska buffén, nej buffén är indelad i en kall- resp en varm avdelning och de har en separat sallad-station och en mongolian barbeque, där man får plocka ihop sin egen wok. Alltid trevligt. Att jag sedan får sån beslutsångest när det finns så mycket att välja mellan att jag i princip alltid äter exakt samma sak, ja det är väl inte oväntat :-).

Jag och mina arbetskamrater (som för närvarande är sorgligt decimerade; en har gått på mammaledighet, praktikanten har åkt hem till Sverige och chefen är på tjänsteresa) brukar gå till "Koreanen i backen". Detta är också ett helt bissart och missvisande namn, därför att 1) praktiskt taget ALLA delin ägs av, om inte koreaner, så i vilket fall asiater, vilket ju gör att alla delin är "koreanen i..." 2) vi har inte den blekaste aning om ägarna ens ÄR koreaner eller kanske av någon annan nationalitet och 3) delit ligger inte ens i en backe. Men, någon gång i tidernas begynnelse blev stället döpt till detta och det är vad det heter. I alla fall, maken till stressade kassörskor i den delin finns inte. Av princip är ALLA kassörskor i alla delisar stressade och supersnabba, men de här är nog i en klass för sig. Det är som om de tror att om de inte sliter ifrån en plastförpackningen med mat och slänger upp den på vågen samtidigt som de skriker "var det bra så", så kommer man att ta med sig maten och gå utan att betala. Eller kanske är de rädda för att om man blir stående i kö för länge så kommer man att börja fundera över vad det verkligen är man har köpt till lunch och ångra sig. Jag vet inte, men jag blir lika irriterad varje gång som de i praktiken knuffar bort en från kassan innan man hunnit få upp plånboken. En gång sa jag till dem att de gärna fick lugna sig två sekunder och att jag mycket väl kunde vänta med att betala tills kunden framför mig fått upp sin plånbok. Då tittade tjejen i kassan på mig med tom blick och upprepade "6 dollars". Sedan dess börjar hon alltid att prata koreanska med sin kollega och fnissa varje gång hon ser mig (vilket ju är si så där en två gånger i veckan i snitt. Man kunde ju tycka att de kanske skulle tröttna, men tydligen är jag rolig). Jag vågar inte säga nånting mer nu, någonsin, för jag är övertygad om att de då skulle gå ut och börja spotta i min mat i smyg i köket.

 

© Dahlstrand.com 2002