Jag läser hos andra...
<< Förra veckan   Nästa vecka >>

 

lördag 10 augusti
Chefen kom tillbaka som planerat och jag fick helt plötsligt börja jobba som om semestern verkligen var slut. Även för mig... Pust. Även fast jag ju måste säga att jag trivs fantastiskt bra när det börjar hända nånting, är det kanske skönt om det inte händer FULLT så mycket över en natt och på en gång. Men perfekt trots allt, att det var fredag, så att man fått några dagar att vila upp sig på igen :-).

I går kväll hyrde vi "Monster´s Ball", vilken man ju hört väldigt mycket om eftersom Halle Barry vann Oscar för sin insats. Och hon var väldigt bra, liksom Billy Bob Thornton... Tror jag i alla fall. Jag somnade som en död säl, tja inte ens halvvägs in i filmen... Hm. Patetiskt men sant. Filmen var väldigt deprimerande. Och konstig. Det var alldeles för avancerat för mig en fredagkväll, det var tydligt det. Fast det är inte alls så att jag har nånting emot "konstiga" eller smalare filmer, det finns massor av dem som är jätte bra. Men det är lite som med böcker, om de inte blivit trovärdiga och bra när man kommit ett par kapitel, eller säg 40 minuter så där, in i dem, ja då blir de oftast inte så mycket bättre.

Vita tänder var en sån bok. Den fanns ÖVERALLT i skyltfönstren förra sommaren, med stora skyltar som talade om "Årets bok" och "I top på alla listor". Så då är det klart man måste köpa den, om nu alla säger att den är så fantastiskt. Jag tror jag höll på att försöka läsa bokuslingen i två månader, vilket för mig är en evighet (det är bara Nurnberg-processen som tagit mig längre tid att komma igenom. Den har jag nog kommit 3/4 igenom och har väl hållt på si så där en 4-5 år. Den ligger troget framme på sängbordet hela tiden, med ett fint bokmärke i. I bland dammar jag den också, när det gått allt för lång tid mellan läsningarna. När man tänker efter har den faktiskt blivit mer av en pinal, en heminredningsdetalj än en bok... Men en dag SKA jag läsa färdigt. Om det så ska ta fem år till.). Jag tog med den till stranden, där man ju annars inte har så mycket annat för sig än att läsa. Och somnade. Jag tog med den på tunnelbanan till och från jobbet. Och stod och läste reklamskyltarna. Den var bara sååååå seg. Och skumt tungläst på nåt sätt. Tillsist gav jag upp, jag tyckte jag hade bättre saker att göra, och framför allt bättre böcker att läsa, än en bok som jag verkligen tyckte var trist och dålig. Ett par kompisar har sedan fått syn på boken i bokhyllan där den stått och sett allmänt övergiven ut, varpå de utbrustit "Åh den här, den har jag hört så mycket om! Får jag låna den?", varpå jag välvilligt lånar ut den så klart. Så dröjer det ett par månader och boken kommer tillbaka, med en skamsen kommentar i stil med "jag förstår inte, jag kunde inte läsa klart den, den var så seg. Fast alla säger att den är så bra". Jag känner helt enkelt INGEN som läst ut boken! Det är makalöst men sant. Hur den kommit upp på alla listor och blivit så hypad, ja det kan man verkligen fråga sig. Kanske nån av de trogna 11 läsarna vet? Eller ännu bättre, till och med har läst boken!?

torsdag 8 augusti
I morgon kommer chefen tillbaka, så idag var det storstädning som gällde! Känns lite som när man var tonåring och kvar ensam hemma ett par dagar och man sen fick panikstäda inför föräldrarnas återkomst :-). Så idag har det slängts kartonger och rensats ut så att det ska se ut som om vi faktiskt jobbat här i sommar.

Fast sedan kände jag mig utarbetad och tog mig därför en låååång lunch och gick och gjorde manikyr och pedikyr. Mina stackars små fossingar har varit i STORT behov av detta sedan vi kom hem från Sverige, men av nån anledning blir det aldrig av. Det är så fantastiskt skönt att få händer och fötter ompysslade och gärna när de masserar lite. Fast inte för mycket förstås, för jag råkar ju vara född jordens kittligaste. Och det värsta är att har det väl börjat kittla, ja då eskalerar det totalt och börjar kittlas precis överallt. På såna där konstiga ställen där typ INGEN normal människa är kittlig, på armen, mitt på huvudet eller nåt annat dumt ställe. Och då är det enda som hjälper att gå och sätta sig ensam i ett mörkt rum tills det har slutat killas. Ok då, det behöver inte vara mörkt, det lät mest bra. Men i princip. Claes har förstås väldigt roligt åt detta, vilket är himla fräckt. Om jag får säga det själv. Jag kan ju aldrig vinna över honom om vi brottas eller nåt, för det enda han behöver göra (bortsett från att sätta sig på mina armar så att jag inte kan röra mig och vara mycket starkare. Bortsett från det) är att börja kittla mig pyttelite och ja, sen är det ju kört. Hur orättvist som helst!

I går natt gick brandlarmet i vårt hus vid midnatt. Och maken till ettrigt litet elakt larm! Det pep. Högt och genomträngande. Vilket kanske får anses vara meningen med ett brandlarm, i och försig. (Vore ju trist om det brann men ingen hann ut, för att det inte hördes.) Problemet var nu förstås bara att det inte brann. Vad vi vet. Det var brandlarmet ute i trapphuset som pep, så Claes skickades omedelbart ut för att se (lukta) om han kunde känna nån brandrök eller nånting, men det kunde han inte. Men ändå så blir man ju lite stressad när det bara låter. Ska man slänga på sig kläderna, samla ihop sina små värdesaker (datorn måste väl tyvärr räknas som för tung att släpa ut. Klart därför man ska ha en bärbar! :-)) och evakuera? Ska man ringa brandkåren och säga att det inte brinner vad vi vet, men det piper? Ska man ignorera alltihop och gå och lägga sig? Jag fastnade liksom nånstans mitt emellan, ambivalent som en... eh, hatar att erkänna det, men ok... åsna. Jag kunde bara gå runt i lägenheten och titta ut genom fönstret för att se om jag kunde se nån brandbil. Samtidigt som jag typ fick på mig ena byxbenet på ett par byxor. Sedan kolapsade jag i sängen med linsfodralet och en foto-cd i handen, överväldigad av tanken på vad som skulle räddas undan (den osynliga) branden. Klart ostrukturerad och förvirrad. Där blev jag liggande fram tills dess brandlarmet slutade pipa av sig själv (eller kanske nån stackars brandman kom till sist och förbarmade sig och stängde av det, jag vet inte), varpå jag omedelbart somnade utmattad. Jag undrar just vad jag skulle ha gjort om det verkligen brunnit? Antagligen sprungit runt som en yr höna och sedan tillsist räddat ut mig själv, en liten krukväxt, ett par finskor och en flaska schampo. Det viktigaste fick jag i alla fall med mig, skulle jag tänka nöjt... Hu nä, jag måste ha brandövning med mig själv, det är tydligt!

onsdag 7 augusti
Äntligen! Vädret är sensationellt nog fantastiskt (utan minsta tillstymelse till fukt! Hurra!), armen/ryggen verkar ha gett med sig för gott och förkylningen är på upphällningen (varpå den stora frågan alltid infinner sig; Varför frågar man alltid om det är "bättre med förkylningen" tex? Om förkylningen vore bättre, så vore väl jag sämre? Eller? En bra förkylning måste ju vara en förkylning som har high life i kroppen och rasar runt med snor, feber, hosta och allt vad det kan vara. Det är ju liksom det en förkylning är till för och måste väl därför anses vara i sitt esse när man är som sjukast? När förkylningen är dålig, ja då måste ju JAG vara bättre, eftersom förkylningen ju knappast kan anses vara en del av ens kropp utan nånting som ska bort... Hm. HAR jag för tråkigt på jobbet nu igen??? Man ska inte ha tid att fundera över sånt här. Egentligen.) och livet har en bra dag :-)! Till och med frisyren har varit på gott humör hela dagen, och DÅ är det en bra dag :-)!

Kanske mår jag så bra för att jag fick plåga herr Dahlstrand lite igår kväll. Han kom hem från jobbet och klagade över att han kände sig som om han höll på att bli förkyld (Typiskt män, tänkte jag, att alltid gnälla så fort de får lite feber. Att jag sedan själv beklagat mig mer eller mindre oavbrutet över div. plågor de senaste två veckorna hör INTE hit.). Eftersom jag är en snäll fru föreslog jag att han skulle pröva min fantastiska "antiförkylningskur" med pressad vitlök och honung i varm mjölk. Ja jag vet, det är FANTASTISKT, ohyggligt äckligt, men det får fart på kroppen och oftast mår man bättre dan efter. Har jag läst. Och prövat en gång. EN gång och aldrig mer, för faktiskt det var bland det absolut äckligaste (näst efter lever och annan inälvsmat i någon form. Eller näe, äckligare.) jag försökt sätta i mig. Inte nog med att det smakade urk, dessutom börjar man svettas vitlöksos genom alla porer och hur fräscht är det? Men, jag har i alla fall provat. Och jag blev faktiskt bättre (att jag sedan starkt misstänker att det hade att göra med att kroppen helt sonika tvingade sig att bli frisk för att slippa upprepa eländet, det är en annan sak.)! Vilket gör att jag nu får råda alla andra att pröva detta mirakelmedel. Andra = maken. Han hade inget val just, och han litar ju på mig (stackarn.), så han plågade i sig en stor kopp med mjölk. Jag stod bredvid och visste inte om jag skulle skratta mitt värsta elaka häxskratt (för det måste vara så här det känns att vara häxa och tvinga i folk hemliga, osande brygder.) eller springa fram och rycka muggen ur händerna på honom och skrika "Nej nej, DRICK INTE! Det är förgiftat!". Jag måste ha en (mycket liten) ond och skadeglad häxa i mig. Jag sprang och hämtade kameran...

Fast kanske har jag lite magiska krafter också, eller så är det så att den äckliga dunderkuren faktiskt funkar, för Claes var faktiskt lite bättre imorse! Ska se om jag kanske inte kan tvinga i honom lite mer brygd i kväll igen... he he he... (åker hem på kvasten över skyskraporna)

tisdag 6 augusti
I natt vaknade jag av att Claes stod vid vårt sovrumsfönster och höll på att fippla med persiennen. Vilket han, kanske bör klargöras, inte vanligtvis ägnar sig åt vid 02.30-tiden på nätterna. Det visade sig nämligen att det regnade in! Genom nåt konstigt, mysko hål där fönstren sitter fästade i väggen. "Pling plong" sa det. Att det läcker i gamla torp och skrutthus, ja det kan man väl ha viss förståelse för. Men, vårt hus är 1 år, knappt, gammalt och vår lägenhet är i princip nyrenoverad innan vi flyttade in! Renoverad pga vattenläcka, sa de. Ha! Nu har vi fått förklaringen :-). Nä, det var säkert nån annan vattenläcka, större, men det är förfärligt vilka fuskbyggen de bygger här! Det är vindt och snett både här och där. Fantastiskt fint på ytan, men underarbetet är bara skrutt. Tur, säger jag bara, att vi bara hyr och inte äger eländet. (Fast usch, nu får jag lite ångest över att jag klagar på den stackars lägenheten. Det är ju inte dens fel att den är skruttig... Den ÄR jätte fin. Också!)

måndag 5 augusti
En absolut lagom trist måndag. En exemplarisk måndag, som betett sig precis som måndagar ska; dvs varit lång, seg och tråkig. Med för många dagar kvar till helg och för få dagar avklarade av den nya veckan. Jag skulle hemskt gärna kunna hoppa över måndagen och ha tredagarshelg. Och inte nån sorts tredagarshelg där fredagen är ledig, nej det vore ju alldeles förfärligt trist. Fredagen är ändå bra, det är dan-före-dan dagen, dagen när allt ändå går på lite lagom sparlåga. Men måndagar, ja finns det egentligen nån som skulle sakna dem, om de försvann??

Det är fortfarande sommarstiltje på jobbet. Telefonerna är tysta och emailen, ja den ska vi bara inte prata om, den har jag nästan glömt bort att den finns. Med ojämna mellanrum trillar det in nånting totalt oväsentligt, som specialerbjudanden på flygbiljetter, datorer, porr och annat livsnödvändigt, men utöver det nada. Det har till och med varit så sommarlugnt att jag helt förträngt att vi skulle få besök i morse, av en kollega från Stockholm i stan på konferens. Jag började omedlebart muttra ilsket när det ringde på vår dörrklocka (vilket beror på, måste jag då ändå få ursäkta mig med, att det ofta ringer på vår klocka, men att det aldrig är till oss, utan folk som ska till dörren bredvid och inte kan läsa (alternativt, och detta är rätt sannolikt, pga att receptionisten i dörren bredvid aldrig sitter där hon ska, dvs i receptionen.) Varpå vi måste springa ut och öppna.), men eftersom det ringde väldigt uppmanande satte jag på mig min bästa "vad är det nu då"-min och gick för att öppna. Jag mötte en mycket vänt leende man genom glasrutan, varpå jag ser ännu argare ut... Ända tills den lilla poletten trillar ner, tack och lov ung 1½ sekund innan jag fick upp dörren. Så med jag klarade mig från att göra bort mig totalt, utan kunde se genomcharmerande ut :-). Puh!

Appropå pinsamma saker, som man kan flina lite åt eftersom det inte drabbat en själv: I dag kom det ett brev med en massa papper i från en affärsbekant till chefen. Eftersom jag är chef i fyra dagar till ;-), så skulle jag ju ta reda på om det var nånting viktigt, så jag börjar läsa hans följebrev. Vad som har hänt är att någon, från en annan organisation som vi har nära sammarbete med skickat ett utkast till nånting till den här mannen och så långt är det ju inte så konstigt. MEN vad de dessutom lyckats göra är skicka med typ 10 sidor utprintade kärleksbrev/mail!! Av väldigt privat natur, om man säger så ;-)... Jag är ledsen, jag är en hemsk människa som säkerligen gjorde av med all min goda karma, men jag fnissade så jag höll på att kissa på mig. Jag kunde bara se framför mig hur den här strikta advokaten sitter och läser de där breven. Och FY FY FY så hemskt för den stackars människan som råkade skicka med dem!! Huga!! Nog för att man också kanske kan tycka att det är lite klantigt, men det gör ju inte att det är mindre pinsamt för personen i fråga. Vad affärsbekantingen ville att min chef skulle göra, var att återbörda de "felkomna" breven till rätt person, eftersom han inte visste vem han skulle kontakta... Men det är nästan ännu värre, att ringa upp nån och säga att "ja eh, vi har en massa kärleksbrev här som nog är dina"... Kanske lika bra att låta gjort vara gjort. Jag vet inte.

 

© Dahlstrand.com 2002